Varje fredag förmiddag mellan klockan 10 och 12 sitter Xavi i en lektionssal på Nordiska institutet. Språkskolan ligger på gatan Gran via, som skär genom hela Barcelonas centrum. Där läser han sedan i höstas en nybörjarkurs i svenska. Han försöker studera hemma varje dag och sliter med uttalet.

– Jag tycker att ordet två är helt omöjligt att säga på svenska. Det går bara inte hur mycket jag än försöker, säger han.

Xavi är 27 år och har varit tre gånger i Sverige. I Norrköping har han en kompis som han lärt känna på turistorten Lloret de Mar norr om Barcelona. Hon hjälper honom med halva kursavgiften.

Han har varit arbetslös i två år nu. Arbetslöshetsersättningen har tagit slut och han har tvingats flytta hem till sina föräldrar igen i förorten Badalona. Han läste en yrkesförberedande köksutbildning och jobbade sedan som kock. Föräldrarna har en restaurang och det kändes naturligt att gå i deras fotspår. Men nu ångrar han sig.

– Jag hade tänkt att jag skulle kunna jobba hos dem. Men det kommer inga kunder dit längre, berättar han.

Mellan 2003 och 2011 hyrde Xavi och tre kompisar en lägenhet tillsammans. Det beskriver han som den bästa tiden i sitt liv.

– Sedan blev vi alla av med jobbet och var tvungna att flytta hem till våra föräldrar igen.

Under de två år som gått har han gått ner nästan tio kilo och drabbats av flera panikångestattacker.

– Jag grubblar så mycket på framtiden och det var länge sedan jag kände mig lycklig. Jag söker jobb men det finns inga, min framtid ser väldigt mörk ut här. Det var inte så här jag trodde att mitt liv skulle bli.

Under våren 2011, när Xavi nyss hade blivit av med jobbet, kulminerade missnöjet i Spanien i den så kallade 15 maj-rörelsen. Den var en del av den globala proteströrelsen som även innefattade den arabiska våren och Occupy Wall street-demonstrationerna. Miljontals människor över hela Spanien visade då sin ilska gentemot politiker och banker som orsakat den gigantiska fastighetsbubblan i landet. Gatorna fylldes och torg ockuperades av dem som kallade sig ”de indignerade”.

I Barcelona var protesterna starka och Xavi deltog. Han satt med i den mer pacifistiska grenen, som höll politiska möten och diskuterade. Men han gick även längst fram i demonstrationstågen som paralyserade de centrala delarna av Barcelona. Där var stämningen mer konfronterande och Xavi blev slagen med batong av en polis så att han skadade ena handleden. Upplevelsen ligger kvar som ett smärtsamt minne.

– Men det fanns saker som jag inte gillade med 15 maj-rörelsen. Jag saknade mer medvetenhet om arbetarklassen till exempel. Man pratade mest om att ta sig ur krisen, men inte om kapitalismen som har skapat den. Eller de människor som jag, som på grund av den håller på att kastas ut ur samhällssystemet, säger han.

Nu har stämningen kring 15 maj-rörelsen, som kallas ”15M” på spanska, svalnat.

– Det verkar som om det är viktigare att gå ut på gatan när ett lag vunnit i fotboll. Tänk om det kunde vara samma uppslutning i protesterna som när Spanien vann fotbolls-VM! Med tanke på hur många ungdomar vi är som är i samma situation är det förvånansvärt hur få det är som går ut och protesterar. Det gör att man känner sig ensam.

Men olika proteströrelser som fötts ur ”15M” fortsätter att samla indignerade spanjorer. No nos vamos, nos echan – Vi åker inte, de kastar ut oss – är en organisation som höjer rösten för ”den förlorade generationen” som har att välja mellan arbetslöshet, svartjobb eller korta kontrakt till löner på några tusen kronor i månaden. Eller ett liv i exil. Organisationen protesterar mot hur de spanska politikerna skapat ett ungdomsfientligt land genom höjda universitetsavgifter, dyra bostadsrätter och kraftigt försämrad arbetsrätt.

På hemsidan kan unga spanjorer som emigrerat lägga upp sina egna berättelser. I våras organiserade No nos vamos, nos echan demonstrationer i flera spanska städer, samt i ytterligare 20 länder där spanska ungdomar i exil deltog. Syftet var att uppmärksamma hur åtstramningspolitiken gör så att unga inte längre upplever att de har en framtid i sitt eget land. Xavi känner till organisationen.

– I mitt fall kan jag inte riktigt se mig själv flytta härifrån för alltid. Men fem år kan jag tänka mig att vara borta.

Hans stora dröm är att arbeta som ljudtekniker. Intresset för Sverige väcktes just genom musiken.

– Jag märkte att alla band som jag lyssnade på var svenska - Refused, Backyard Babies och Hellacopters. Jag skulle vilja åka till Sverige och jobba för att lära mig av musikkulturen där, säger han.

Nu försöker han spara pengar för att skola om sig. Men det är svårt.

– Jag har bara 50 euro i veckan som jag tjänar när jag hoppar in och jobbar svart på en restaurang. Det ska räcka både till att hitta på saker och till att spara för framtiden, säger Xavi.

Dagen innan har han varit på en konsert med Rammstein på den stora arenan Palau Sant Jordi. För att ha råd med biljetten sparade han i tre veckor.

– Det är så annorlunda att ses nuförtiden med mina vänner, jämfört med innan. Alla är arbetslösa så oftast får vi vara hemma hos någon i stället för att gå ut, säger han.

Xavi håller nu på att undersöka möjligheten att åka till Sverige för att läsa en intensivkurs i svenska. Fast det är svårt att få fram de 10 000 kronor som kursen kostar.

– Jag hoppas att jag på något sätt kan förverkliga mina drömmar. Som Frans Kafka sa: det bra med det dåliga är att det inbjuder till kamp.