Den tidigare teaterchefen Karl Dunér fick sluta i förtid efter dåligt kommunicerade uppsägningar och låga publiksiffror. Nu har Helsingborgs stadsteater i stället valt en modell med delat ledarskap. Anna Novovic tillträdde som konstnärlig chef den 1 augusti och samarbetar med vd Max Granström.

De 18 tidigare cheferna har alla varit män, men Anna Novovic tänker inte i första hand på sig själv som en ung kvinna i en mansdominerad vit värld.

– Det där tycker jag är så himla svårt. Ur ett större perspektiv förstår jag att det är bra att bryta en gammal trend på teatern där det bara varit män. Men det är klart att jag inte går runt och känner mig som en kvinna med rötter i ett annat land. Jag tänker mer ”vad vill jag?” än ”vad är jag?”.

Den viktigaste identiteten för Anna Novovic är som teatermänniska och konstnär. Hon tror inte att hennes bakgrund kommer att påverka teatern särskilt mycket.

– Jag försöker att få upp ögonen för hur kvinnor skildras i pjäser som är skrivna för 400-500 år sedan, men den medvetenheten finns hos många på teatern nu.

Att teatern nu får två chefer tror hon är viktigare än att hon är kvinnlig ledare.

– Jag vill fokusera mer på det delade ledarskapet. Det behöver inte vara ”den starke mannen” som vet allt, utan ett ledarskap som handlar mer om dialog.

En av anledningarna till att hon fick jobbet som konstnärlig ledare tror hon är hennes stora publikfokus.

– Förtroendet för en stadsteater sjunker med en gång när det inte kommer folk. Då hör man genast ”varför ska vi betala för en teater när ingen går dit?” Om hela ens existens ifrågasätts spelar inte de konstnärliga ambitionerna någon roll.

Just nu är publiksiffrorna bra, men för att trygga dem på lång sikt tror hon på en bred repertoar. Det ska finnas något både för den som vill se experimentell teater och debattera aktuella frågor, och för den som vill se klassiker eller stora familjeföreställningar. Det är viktigt att ha tydliga genrer, där förväntningarna uppfylls och där varje pjäs är den bästa inom sin genre.

Hon påpekar att de 600 personer som krävs för att fylla Storan varje kväll är mycket folk.

– Nummer ett är att erbjuda hög kvalitet, men jag försöker hela tiden att tänka ”är det bara jag som tycker att det här är intressant?”

Hon tycker att hennes två senaste föreställningar ger en bra bild av henne ur ett konstnärligt perspektiv.

– I våras regisserade jag En midsommarnattsdröm, en klassiker med tyngd som jag försökte att se med nya ögon. Det blev en väldigt populär föreställning, speciellt yngre människor tog den till sig. I höst regisserar jag en nyskriven tysk pjäs om trafficking och papperslösa, Den gyllene draken, med en modern form och en utmanande berättarstil. Det spannet är signifikant för repertoaren som jag kommer att lägga.

Den gemensamma nämnaren är ett underhållningsvärde.

– Jag hade en gammal idol, en regissör som sa ”teater får aldrig bli tråkigt”. Kommunikationen mellan salong och scen måste alltid vara lustfylld på något sätt. Man ska gå ut från teatern med mer energi än man gick in med.

Hon vill också att teater ska kunna vara en del av en trevlig utekväll, till exempel i samarbeten med restaurangen Teaterkatten, som har öppnat igen i teaterhuset.

På lång sikt vill hon etablera stadsteatern som en viktig del av helsingborgarnas syn på sin stad, som något att vara stolta över, även hos dem som inte är teaterbesökare. En dröm vore om teatern blev något som gör Helsingborg mer attraktivt och får människor att flytta till staden. Då måste publiken komma i första hand.

– Det är ett viktigt ansvar vi har i staden, som den enda scenkonstinstitutionen i Helsingborg. Jag står inte på barrikaderna och driver en personlig kamp för mina ideal, utan jag är väldigt lyhörd för vad som uppfattas som relevant. För mig är teater en kurs i empati och förståelse, ett forum för att uppleva andra världar och andra människoöden än sitt eget och på det sättet bredda sin syn på världen. Men då måste man ha publiken med sig.

Därför vill hon inte gå alltför långt åt det provocerande hållet på scenen, utan i första hand vinna helsingborgarnas förtroende. Med Den gyllene draken fick hon en känsla för ungefär var gränsen går.

– Just nu tror jag att det är viktigt att vi får etablera teatern som en plats som är välkomnande. När vi ser att vi är vänner, kan vi utmana varandra på ett annat sätt. Den gyllene draken upplevdes av många som provocerande, det var en måttstock för mig. Men helsingborgarna älskar sin teater. Det är ett förtroende som vi ska förvalta, det är jätteviktigt.