Hoppfull ockupationshistoria – för treåringen
Hur tydligt politisk kan en barnbok vara innan det börjar kännas obekvämt? Det är den första fråga jag ställer mig när jag läser i bokkatalogen om den kommande Pojken, flickan och muren. I dag står sig inte den politiska genren speciellt stark jämfört med för trettio år sedan, något man både kan sakna och leva utan, men det finns definitivt utrymme för fler böcker här.
Ulf Stark och Anna Höglund reste tillsammans till Palestina och ett resultat blev den här boken, som handlar om den stora mur som Israel byggt runt om och inne i palestinska områden. Det är en poetiskt färgad text, som beskriver barnens längtan efter sitt gamla hem, sitt gamla liv, innan de tvångsförflyttades och deras gård hamnade på den andra sidan.
Ingenstans nämns det att handlingen utspelar sig i Palestina. Avsaknaden av det realpolitiska är uppenbar. Istället är det här en berättelse där barnen förhåller sig till barriären på sitt eget, drömmande sätt. Det är syskonen Adham, som tränar hårt för att kunna hoppa över, och Sulafa, som skriver sig över muren med sina dikter. Tillsammans söker de också efter det skratt som de förlorade där hemma.
Det finns många sätt att skriva om förtrycket i Palestina för barn mellan tre och sex år, men det här är ändå en väg som leder barnet vidare i tankar utan att de hemska och farliga delarna av livet på de ockuperade områdena kommer i vägen. Pojken, flickan och muren ges också ut på arabiska i samarbete med det svenska förlaget Dar Al Muna, något som ger en tydlig signal om författarnas och förlagens syn på litteraturens möjligheter.
Slutet av den här boken är kanske en smula schablonartat, men att inge hopp kan vara en av den politiska barnbokens allra viktigaste uppgifter.
Pojken, flickan
och muren
är utgiven på
förlaget Berghs.

