Hallå där Finn Hellman, ordförande RFSL Göteborg, kan du berätta om seminariet? 

– Hbtq-rörelsen har vunnit många segrar, men ett område där det fortfarande finns mycket kvar att göra är idrottsvärlden. Det kommer att handla om idrott i ganska vid bemärkelse, allt ifrån gym till lagidrott via individuella idrotter. Det vi vet är att hbtq-personer dels undviker idrottsvärlden i större utsträckning än andra, och dels att de som ändå väljer att delta i någon form av organiserad idrott råkar ut för homofobi och transfobi. Vi vill dels lyfta problemet, men också ge förslag på vad det finns för olika verksamheter nu, och prata om hur vi vill att det ska se ut i framtiden.

Har det blivit något bättre under de senaste åren?

– Det går väl framåt på vissa punkter, så kanske det står still på andra. Det finns ju till exempel fler öppna kända idrottare än vad det fanns förut. Men jag själv till exempel tränar en del kampsport och om man lyssnar på hur snacket låter i omklädningsrummet på de klubbarna, kan man tro att tiden har stått stilla sedan 80-talet. Om man ska ta något positivt exempel så har Friskis & Svettis Kvillebäcken inrättat en könsneutralt omklädningsrum. Det är ett konkret exempel på något som är bra och värdefullt, särskilt för transpersoner som slipper situationen att bli utmotad från ”fel” omklädningsrum.

Vad skulle kunna göras mer?

– Många av idrottsföreningarna i Göteborgsområdet får kommunalt stöd, och ska en verksamhet skattefinansieras är det rimligt att alla medborgare har möjlighet att delta. Jag tycker inte att kommunen borde ge pengar till föreningar som inte aktivt arbetar med inkludering. Frågan ställdes förra året; ”Hur jobbar ni för att inte någon ska diskrimineras i er verksamhet?” Det var jättebra, men det hade varit önskvärt att frågan följdes upp – och om föreningar inte jobbar ordentligt ska de inte få några pengar helt enkelt, eller minskat anslag. I nuläget är det dessutom idrottsrörelsen själv som måste bekosta utbildning för sina funktionärer, det kanske man också skulle fundera på om kommunen inte ska tillhandahålla någon typ av utbildning för att snabba på processen. Jag tror också att det är viktigt att inte bara prata om allmänt värdegrundsarbete – utan att man måste våga ta vissa ord i sin mun, och diskutera specifika problem. En del vill bara prata om mänskliga rättigheter, att ingen ska känna sig utanför och att alla ska vara snälla mot varandra. Men det räcker inte, man måste gå till botten med problemen. Vad finns det för någonting i idrotten som upprätthåller heteronormativitet till exempel?

Vad hoppas du att personer som deltar, tar med sig därifrån?

– Jag hoppas att man ska bli inspirerad att jobba med frågorna, och att det ska ske en kunskapsutjämning. Personer som kanske inte kan så mycket om hbtq-frågor kan lära sig något, och personer som inte kan så mycket om idrottsfrågor kan lära sig något. Det handlar om att diskutera frågan på ett ingående och seriöst sätt. En sak vi kommer att ta upp är att i Stockholm finns ganska mycket separatistisk hbtq-idrott, det finns till exempel en simklubb, ett rugby-lag och Stockholm Snipers som organiserar fem olika idrotter. Det finns inte i Göteborg, det fanns ett volleyboll-lag för 15 år sedan, men inte längre. Det är lite märkligt faktiskt, och synd. Men det är en fråga som kan lyftas; varför finns det inte här?