Det var i början av mars som Julia Finér, ordförande i biståndsorganisationen Emmaus i Stockholm, åkte ner till Marocko tillsammans med frilansfilmaren Josefin Hasselberg för att träffa en av de mest kända människorättsaktivisterna i Västsahara – Brahim Dahane som 2009 tilldelades Per Angers minnespris för sitt arbete för mänskliga rättigheter.

Men knappt en halvtimme hann de träffas innan de blev omringade av ett 20-tal civilklädda män som hävdade att de var poliser.

– De sa att vi inte hade rätt att vara där. De var väldigt aggressiva och skrek åt oss att vi skulle in i bilen.

Både Julia Finér och Josefin Hasselblad fick sina pass beslagtagna och sattes i en bil med spruckna rutor – sedan fördes de den elva timmar långa resan tillbaka till Casablanca. Brahim Dahane fördes bort, men släpptes sedan.

– Det är ganska märkligt eftersom Marocko hävdar att Västsahara är en del av Marocko och att det går att resa fritt mellan delarna. Vi blev alltså utvisade ur Marocko till Marocko, säger Julia Finér.

Men de är inte ensamma om upplevelsen – två veckor senare hindrades återigen svenska observatörer från att vistas i Västsahara.

En svensk delegation, bestående av politiker, kyrkoledare och journalister hade planerat att besöka Västsahara för att se över situationen för mänskliga rättigheter. Resan arrangerades av Kristna fredsrörelsen, som har ett mångårigt samarbete med icke-vålds- och människorättsorganisationer i Västsahara. Rörelsen tog kontakt med den marockanska ambassaden redan i mitten av förra året och lämnade in resans exakta datum vid årsskiftet, uppger Maria Giljam, kommunikatör, Kristna fredsrörelsen.

– Resan var planerad till på tisdagen. Men på fredagen innan fick vi plötsligt beskedet att ”det passar inte just nu”. Det känns som en ganska smart strategi om man inte vill släppa in kritiska röster på ett ockuperat område.

Två personer valde då att hoppa av resan, medan resten istället åkte till Marocko och träffade västsaharier där. Nu i tisdags åkte delegationen hem till Sverige igen.

Kristna fredsrörelsen upplever att godkännanden för tillträde in i Västsahara har blivit mer godtyckliga på sistone. Enligt dem godkänns endast de delegationer som är positiva till Marocko, medan de som är mer kritiska nekas inresa. Rabab Amidane, född och uppvuxen i Västsahara men nu boende i Sverige, bekräftar den bilden.

– Om delegationen accepterar att göra resan med ett program upprättat av Marocko kan de ges tillträde. Men generellt om man är där för att se över situationen för mänskliga rättigheter blir man nekad. Det är ju uppenbart att det finns något att dölja eftersom delegationer nekas inträde, säger hon och fortsätter:

– Situationen där är oerhört allvarlig. Människor demonstrerar mot ockupationen hela tiden och de attackeras, misshandlas och fängslas bara för att ha deltagit i demonstrationerna. Ingen känner till vad som pågår eftersom det inte finns någon internationell press på plats och de som ska utvärdera mänskliga rättigheter nekas inträde.

Västsahara är sedan 1975 till större delen ockuperat av grannlandet Marocko. Då kolonialmakten Spanien lämnade landet 1975 gick Marocko in med styrkor och ockuperade huvudstaden. Sedan dess ockuperar Marocko större delen av Västsahara. Både FN och domstolen i Haag har fördömt ockupationen, men Marocko vägrar dra sig ut. Rapporterna om brott mot de mänskliga rättigheterna är många.

– Det är ett av de värsta länderna i världen när det gäller politiska och mänskliga rättigheter. Det internationella samfundet agerar inte som de ska, de blockerar olika förbättringar och det handlar om att det finns pengar att hämta – Västsahara har mycket naturresurser, säger Julia Finér.

FN:s fredsbevarande styrka Minurso befinner sig i Västsahara, men är den enda moderna fredsmission som inte har mandat att observera situationen för de mänskliga rättigheterna. Varje år i april/maj förhandlas mandat fram i FN:s säkerhetsråd men människorättsobservationen kommer aldrig till stånd då Marockos allierade i rådet röstar emot. Julia Finér anser att det istället är upp till de enskilda länderna att sätta press på Marocko.

– Länderna uppger att de inte vill föregå FN:s arbete, men FN som organ är ganska maktlöst. Det är de enskilda länderna som måste agera, säger hon.